Publisert: 9.04.2025
– Jag undrade nog från början om Vision 2030 inte var mera brandingprojekt än en genuin vision för det nordiska samarbetet, sier Norden-professor Johan Strang.
Tekst: Johan Strang, professor vid Centrum för Norden-studier, Helsingfors universitet
Foto: Charlotte Sverdrup
Sommaren 2019 kom de nordiska samarbetsministrarna fram till att målsättningen för det officiella samarbetet skulle vara att göra Norden till världens mest hållbara och integrerade region 2030. Jag undrade nog från början om Vision 2030 inte var mera brandingprojekt än en genuin vision för det nordiska samarbetet. Man tog två saker vi nordbor gärna tänker vi är speciellt bra på och gjorde dem till sina centrala målsättningar. Men i praktiken sattes ribban på en helt overklig hög nivå för en organisation med ytterst begränsade resurser. Hur ska Nordiska ministerrådet kunna göra någon större skillnad när det gäller de nordiska ländernas enorma klimatavtryck? Provocerande var också att det man skrev om integration – det officiella samarbetes kärnuppgift – kändes som ett påklistrat appendix. I våras gav Nordiska ministerrådet ut en statusrapport där 4 av de 45 indikatorer man valt för att utvärdera hur långt man kommit med visionen, handlade om integration. Den intra-nordiska handeln och arbetspendlingen går tydligen uppåt, medan migrationen och kulturutbytet går neråt. Ett stort problem med uppföljningen av visionen är avsaknaden av jämförande perspektiv. Om tanken är att bli världens mest integrerade region, borde man kanske också våga sig på att jämföra med några andra regioner.
För någon vecka sedan kom Hanaholmen – Kulturfonden för Sverige och Finland ut med en bilateral barometer som mäter hur integrerade Finland och Sverige är med varandra. Någon systematisk jämförelse med andra länder fanns det inte plats för här heller, men i den mån man lyckades få fram jämförbara siffror är det skakande läsning för oss som trodde att Norden var en unikt sammanlänkad region. Flyttrörelserna mellan Tyskland och Polen är tiofaldiga relativt till befolkningsmängden i jämförelse med Finland och Sverige, pendlingen likaså. Det tyskfranska handelsutbytet är också på en helt annan nivå än det nordiska. Vi har alltså en lång väg kvar innan vi kan kalla Norden för världens mest integrerade.

1963 hade Norden fått passunionen, den gemensamma arbetsmarknaden och socialkonventionen på plats, och genom EFTA fick man också det ekonomiska frihandelsområdet som de nordiska länderna hade så svårt att skapa sinsemellan. Och den centrala nordiska samarbetsöverenskommelsen, Helsingforsavtalet, undertecknades 1962. Det var på många sätt enastående att de nordiska länderna fick till allt detta på trots av alla spänningar som kalla kriget förde med sig. Norden bestod ju av tre Natoländer och två neutrala, varav den ena dessutom såg sig tvunget att värna om sin speciella relation till Sovjetunionen. Men ibland tänker jag att det kanske var just på grund av de starka centrifugala krafterna som de nordiska politikerna la så mycket energi på att skapa en gränslös region för medborgarna. Idag är vi alla medlemmar av samma försvarsunion, men vi verkar ha betydligt svårare med att göra det lättare för vanliga medborgare som rör sig på tvärs av gränserna. Men samtidigt tycker man ju att hypen kring försvarssamarbetet kunde användas för att ta det nordiska samarbetet framåt också inom andra områden. Det finns vissa tecken på detta. Nordiska rådet har bland annat satt igång en process för att revidera Helsingforsavtalet.
Man vill skriva in utrikes- och försvarspolitiken i avtalet och kanske också den nordiska solidaritetsförklaringen från 2011. Jag tror att det här kunde vara en möjlighet för att ta nya djärva steg när det gäller medborgarnas rörlighet. Den gemensamma arbetsmarknaden och socialkonventionen skapades under en tid då folk flyttade från ett land till ett annat och bosatte sig där och de funkar fortfarande ganska bra för detta ändamål. Problemet är att det inte motsvarar dagens verklighet där flyttar folk runt från land till land, jobbpendlar eller har sin familj utspridd kors och tvärs över regionen.

Om Norden ska vara världens mest integrerade region 2030 borde konventionerna kring skatter, arbetsmarknad och sociala rättigheter vara designade för dagens mera allt mera komplicerade arbets- och familjeliv. Med nya uppdaterade konventioner skulle det nordiska samarbetet också kunna stå som modell för europeiska lösningar. Samtidigt finns det ju mycket som det officiella nordiska samarbetet gör rätt redan idag. Det är självklart att det finns gränshinder mellan suveräna stater, de kommer alltid att finnas, för det uppstår ny lagstiftning hela tiden. Men faktum är att vi i Norden har etablerat ett system för att hjälpa våra medborgare att handskas med dem. Nordiska ministerrådet har både ett Gränshindersråd som jobbar mot politiker och myndigheter, och en informationstjänst, Info Norden, som hjälper medborgarna att hitta rätt i kniviga situationer. Nordiska ministerrådet borde få syssla med sin kärnuppgift.
De storslagna visionerna faller dessvärre nog tillbaka på de ledande politikernas eget bord.
Johan Strang, professor vid Centrum för Norden-studier (CENS), Helsingfors universitet och medlem av ledningsgruppen för det NordForsk-finansierade universitetsnätverket ReNEW. Kommentaren är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet.
(Strangs kommentar är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet)