Foto: Kaapo Valkeavirta

Tekst: Linda Iliste

‍

Finlands östkust är på många vis så finskt det kan bli. Men det är också en säregen region där bad i sjöar samsas med vildare vitvattensporter och stapelvaran lax serveras i oräkneliga, enkelt läckra varianter. Där de genom århundradena många gånger omritade skiljelinjerna mellan Sverige och Ryssland skapat ett historiskt lapptäcke – sytt av maktkamper till skogs och sjöss samt ett växlingsrikt språkbruk – som är påtagligt än i dag.
‍

Med Helsingfors i ryggen ligger de kustnära små orterna som ett skärgårdsromantiskt litet pärlband. Loviisa/Lovisa längst i väst följt av Pyhtää/Pyttis, Kotka, Hamina/Fredrikshamn, Virolahti/Vederlax och så Miehikkälä. Präglat av å ena sidan Finska vikens bukter, öar och skär. Å andra sidan av djupa skogar, porlande bäckar och forsar.
‍

Kymijoki/Kymmene älvs deltaområde ser på kartan ut som ett vindlande, säreget konstverk. Verkligheten är verkligen inte sämre: de fem förgreningarna ut i havet har skapat en frilufts­ människornas lustgård, där varje förgrening har en egen typ av deltabildning som i sin tur skapar en viss typ av upplevelser.
‍

Intill bruksorten Ruotsinpyhtää/Strömfors vackra, oktagonformade träkyrka i nygotisk stil flyter älvens västligaste arm.

‍

– Efter freden i Åbo 1743 blev det gränsen mellan dåtidens Sverige och Ryssland, berättar vår guide Anna Selänne över en god trerätterslunch på Bed & Bistro, en av ortens två krogar.
‍

I nuläget är det även ortens enda övernattningsalternativ, omringat av gamla bruksbyggnader som rymmer butiker, utställningslokaler och museer. Ett av dem är Strömfors bruk grundat 1695, vilket hör till Finlands äldsta järnbruk. Intill hittas det röda trähus vid vattnet där företaget Wellsters förvarar kajaker, SUP-brädor och annan vattensportvänlig utrustning.
‍

– Det här är östra Finland, vi får se hur det blir med vädret, skrattar grundaren Jari Jokinen medan han plockar fram kanoter och flytvästar.
‍

Mycket riktigt strilar ett lätt regn när vi skjuter från kajen. Det blir dock inte långvarigt. Snart är det bara ett milt solsken, tät skog, ett lätt vågskvalp från årorna när de bryter vattenytan – och vi. Det känns en aning som att ha upptäckt en naturskön hemlighet. Mycket riktigt får vi också höra, att få riktigt känner till det. Inte ens Helsingforsbor, sin omedelbara närhet till trots.
‍

– Men alternativen för den här typen av paddlingsäventyr är många, förklarar Jari och berättar om möjligheten att till exempel kanota älvens tio kilometer mellan Hirvivuolle och Hirvikoski.
‍

Eller att ge sig ut på forsränning, vilket är precis vad Sauli Orimus vid Erämys Keisarin Kosket erbjuder. Ett hisnande kvällsäventyr som kan vara allt från nybörjaranpassat till avancerat och hur som helst både leder till gapskratt och adrenalinkickar. Liksom får den efterföljande middagens flamstekta lax med handstött potatismos att smaka särskilt gott.
‍

Aktiviteterna behöver däremot inte bara vara vattenburna. Skukulträskets åtta kilometers vandringsled är en av de finaste i hela området. Runt året runt-öppna resorten Santalahti i Kotka finns allt från golfbana och naturstigar till flera olika bastur inklämda bland flyttblock och havsklippor – samt tre stycken, knappt årsgamla stugor helt klädda i glas. När solen framåt vårkanten återvänder, blir deras utsikt över skärgården extra intagande.
‍

Att bege sig dit ut, i skärgården, är också ett måste. Varför vi nästa dag först tar en båt till den lilla ön Varissaari för en tillbakalutad fisk- och skaldjurslunch på restaurangen Vaakku. För att sedan sätta kurs mot den större, mer fjärran Kaunissaari/Fagreö. Att nå hit med färja tar långt över en timme från Kotka, men ombord en rapp ribbåt glider vi en ynka halv timme senare in i småbåtshamnen som byn på öns sydspets omfamnar.
‍

Att Kaunissaari/Fagreö är den mest populära ön i sydöstra Finland är lätt att förstå. Vi möts av en klassisk fiskarmiljö med 1500-talsanor. Ett litet nätverk av grusvägar kantas av söta små bodar och trähus, i sin tur inramade av tallskog. Stor är ön inte, men för att upptäcka den mer öde norra delen kantad av lena sandstränder rekommenderas ändå cykel. Populariteten innebär att invånarantalet under de varmare sommarmånaderna emellanåt stiger från ett tiotal hemmahörande öbor till si så där 600 sommargäster. Tidigt på säsongen har vi dock tur. Vi är de enda som den här dagen checkar in på Kaunissaaren Maja, öns mesta krog, bar och övernattning i ett.
‍

Från rummets panoramafönster fylls blickfånget än en gång av Finska vikens horisont. Den syns även från badtunnan och bastun som omgående värms åt oss. En härligt lång stunds hetta och ett par kalla öl senare vankas en ännu längre middagssittning. Oaktat restaurangmiljön känns den mysig på ett hemma hos-vis. Några bybor med hundar i släptåg tittar förbi baren. Det är lite lätt puttrigt, men stillheten tycks infogad i själva byväven. En behaglig avrundning på en aktiv långhelg.

‍