Av Johanne Engelund Tjøsvold‍

Nå har jeg jobbet som rådgiver for skole- og språkspørsmål i Foreningen Norden siden oktober, og vikariatet mitt går ut i juni. Det har vært en spennende tid – jeg har lært, vokst og fått bruke dagene på givende arbeidsoppgaver, som å skrive kronikker og debattinnlegg, utvikle undervisningsressurser om Norden og møtt (om enn digitalt) en mengde nye mennesker. Jeg har skrevet årsrapporter og budsjettplaner, arbeidet med Foreningen Nordens helt supre digitale undervisningsplattform, Norden i skolen, og jobbet med politisk påvirkning. Til tross for pandemi og nedstengning av samfunnet har det vært et lite eventyr.

Så kom jeg på en ting. Til tross for at det har vært «Norden» hit og «Norden» dit i min egen hverdag i flere måneder nå, så har jeg ikke brukt denne tiden til å fundere så mye over mine egne nordiske erfaringer og hvor heldig jeg er som har fått nyte godt av et velfungerende, nordisk samarbeid, som Foreningen Norden i stor grad kan takkes for – ikke bare på systemnivå, men også på individnivå. Kanskje er det fordi jeg ikke har kunnet besøke mine venner fra de andre nordiske landene på en stund? Jeg savner Sara, Joanna, Denice og Beatrice i Uppsala og Stockholm, som jeg møtte når jeg tok master i Skandinavistikk ved Universitetet i Uppsala. Uppsala og Stockholm kjennes nesten som fjerne, men kjærlige, minner. Jeg hører bare svensk på telefonen når jeg snakker med vennene mine, eller når jeg ser på Snabba Cash på Netflix. Men svensk er tross alt er et språk jeg har brukt som mitt primære kommunikasjonsspråk i tre år. Jeg bodde med Katla, som jeg også traff i Uppsala, men som er fra Island og bor der nå. Kvinnen som kan krediteres for at jeg en sen lørdagskveld i 2017 turte å stille meg på en scene i et stort rom på Göteborgs nation og spille 90-tallshits i tre timer. Jeg har ikke sett meg tilbake siden.

Første gang jeg så Katla var når Joanna tok meg med til et lite lokale på Kalmar nation, hvor hun spilte den kvelden. Det første jeg la merke til var håret hennes, som likner vulkanen hun er oppkalt etter. Lite visste jeg om at året etter skulle vi bo sammen i en leilighet i Fyrisgatan i Uppsala – ikke bare Katla og jeg, men Katla, jeg og Katlas (på den tiden lille) sønn, Flóki. Vi var på en måte tre land i et hjem – Norge, Island og Sverige. Vi spilte DJ-sett i stuen, spiste middag sammen, drakk te og danset til yndlingsmusikken vår nesten hver kveld tid før Flóki skulle legge seg. Noen av mine beste minner er fra det året i Fyrisgatan.

Katla og jeg har selvsagt fortsatt kontakt, nesten ukentlig, men vi har ikke sett hverandre på over to år. Når fritidsreiser blir innenfor igjen er Island, Katla og Flóki min første destinasjon. Forhåpentligvis kan vi bare tilbringe tiden sammen slik vi gjorde i Fyrisgatan – DJ-sett i stuen, middag, te og dansing før vi legger oss. Jeg har også hørt noen rykter om et vulkanutbrudd som det er verdt å ta turen for å se på (i sikre og kontrollerte former, så klart).

Uansett, jeg vil gjerne avslutte min tid i Foreningen Norden med noe patostungt og litt idealistisk. Hvorfor? Fordi det nordiske samarbeidet, og dermed Foreningen Norden, på sett og vis skal ha en del av æren for mine fine venner og forbindelser i andre nordiske land. Det nordiske samarbeidet slik vi kjenner det i dag er forankret i denne foreningen. Etter første verdenskrig gikk sentrale kulturpersonligheter, som Johanne Dybwad, Selma Lagerlöf og hundrevis av andre, sammen om å stifte en forening som skulle styrke samarbeidet mellom de nordiske landene og i dag selvstyrte områdene – på et folkelig nivå. Foreningen skulle være både kulturbærer og en politisk pådriver for et styrket samarbeid og nedbygging av grenser innad i regionen, og det hele skulle være partipolitisk uavhengig. Den tiden jeg har jobbet her, har landsstyret jeg svarer til bestått av blant annet en Venstrepolitiker, en Høyrepolitiker og en SV-politiker – fordi alle kan enes om viktigheten av det nordiske samarbeidet. Det nordiske samarbeidet er grunnen til at jeg kunne reise passfritt og stressløst mellom Sverige og Norge de tre årene jeg bodde i Uppsala, til at jeg uten problemer kunne jobbe som lærervikar i Uppsala kommune og til at det var så enkelt for meg å søke meg inn på et svensk universitet. Det er mange erfaringer rikere for min del. Derfor synes jeg at et av de viktigste satsingspunktene til Foreningen Norden er arbeidet for en felles nordisk opptaksportal til høyere utdanning. En slik opptaksportal er et steg nærmere målet om at unge og unge voksne som bor og lever i Norden skal kunne betrakte hele Norden som sin hjemmearena – en hel region hvor vi kan bo, arbeide, studere og kanskje viktigst – knytte vennskapsbånd for livet.

Og med det in mente kan jeg omsider nærme meg det denne artikkelen egentlig skulle bestå av; for hva er vel bedre enn å takke for min tid i Foreningen Norden med et intervju med kvinnen, myten og legenden DJ Katla?

‍
‍- JOJO til Katla. Over. Hva skjer? Hva har du gjort i dag? Sovet lenge, hvis jeg kjenner deg rett? Eller vekket Flóki deg tidlig?‍

- Haha, Flóki är hos sin pappa, du väckte mig! Island ligger två timmar EFTER Norge, inte före. Du har tydligen ingen koll på tidsskillnaden.‍

- Hva er planene i helgen? Ser at barene på Island får være åpne, har du noen spillejobber? ‍

Många barer har kunnat ha öppet under hela pandemin, men såklart har vi också gått igenom en massa olika former av restriktioner. Ett bra tag fick man bara ha öppet till 21.00 men nu har de ändrat det till stängningsdags vid midnatt istället och då är det fler som har börjat boka dj’s igen. Jag lirade i fredags på en favorit som heter Röntgen och har en bokning inför nästa lördag också, på ett nytt ställe som öppnade i helgen.‍

- Men du, på skolene på Island lærer man jo dansk. Hvordan kommer det seg at du da snakker flytende svensk?‍

Jag är född och uppväxt i Sverige. Vi bodde i Stockholm när jag var liten, i Rinkeby. Om man har bott i Norge eller Sverige så får man läsa norska eller svenska i skolan på Island, istället för danska. Syftet är helt enkelt att man ska förstå nordiska. Det är sedan gammalt, eftersom man var tvungen att åka utomlands för att utbilda sig, eller vidareutbilda i alla fall. På sjuttitalet kunde man t.ex. inte plugga klart till psykolog på Island, så min mamma gjorde klart sin BS och sen flyttade mina föräldrar och min storasyster till Sverige. Pappa pluggade filosofi i Stockholm och stackars mamma pendlade till Uppsala varje dag.

- Hva er det positive med en slik dobbel landstilhørighet?‍

Det är jättebra med tvåspråkighet såklart, både angående språkkänsla och uttalsförmåga. Sen är det ju väldigt nyttigt att möta och ta in flera olika kulturer också. Även om Sveriges och Islands kulturer i prinsip är väldigt lika jämfört med många andra så kan man ändå se stora skillnader som är avgörande och viktiga i olika sammanhang. Jag tror också att det kan vara väldigt bra för barn att växa upp i ett så mångkulturellt samhälle som Rinkeby, där vi växte upp. Vi hade vänner från världens alla olika hörn och då får man liksom en liten insikt in i väldigt många olika kulturer.‍

- Tiden vår i Uppsala var den beste! Hva studerte du i Uppsala, og hva jobber du med på Island nå? ‍

Jag pluggade religionvetenskap och filosofi i Uppsala. Men nu jobbar jag som affärsutvecklingschef på ett IT-företag i Reykjavik som heter Miðeind. Vi jobbar med språkteknik för isländska, alltså naturlig språkbehandling och AI-teknik. Förra året publicerade vi den första röstkontrollerade appen för isländska, “Embla”.‍

- Men du, snakker Flóki fortsatt svensk?‍

Absolut, vi brukar lyssna på svenska ljudböcker innan vi går och lägger oss. Vi har precis lyssnart klart alla Sune-böckerna.  ‍

- Hvem er din nordiske favorittartist? ‍

Samaris!‍

- Hvem hører du på når du drikker kaffe om morgenen?‍

Advanced art och Uusi Fantasia.‍

- Hvem danser du og Flóki til om kvelden?‍

Berndsen, Laleh och Villa Nah.‍

- Hva spiller du på klubben? ‍

Jag lirar en held del nordisk musik, ex. Hermigervill, Gus Gus, Röyksopp, Trentemöller, Oculus och Jori Hulkkonen!‍

- Hvor er det best å gå ut i Reykjavik?‍

Det beror lite på vad man vill göra och vem man vill träffa. Kaffibarinn eller Röntgen rekommenderas starkt om man vill dansa. För en lite lugnare och tidigare utekväll skulle jag nog alltid välja 12 tónar skivbutik/bar. ‍

- Til slutt, hvordan går det med vulkanutbruddet på Island?!‍

Det går bra med utbrottet. Vi har varit och hälsat på tre gånger och nu har det börjat spruta lava som en geysir, helt sjukt. Men jag hoppas verkligen att det inte håller på 300 år till för jag har precis köpt en lägenhet i Reykjavik och i så fall blir den helt värdelös.

Flóki foran vulkanutbruddet på Island. Foto: Katla Ásgeirsdóttir.