Skrevet av: Mira Sagulin.

‍

Jag är nio år och går i trean. Hela skolan har kallats till en morgonsamling for att se en film om Östersjön, eller mer specifikt: övergödningen. Miljöforstöringen. Plastskrap och döende fiskar. Jag ar nio år och undrar hur människor kan vara så urbota korkade och förstöra miljön.

Jag är elva år och går i femman. Vi har biologi, och det handlar om sjöfåglar, gräsand, sångsvan, ejder. Min lärare pratar med allvarlig röst. Hon berättar om fåglar och andra djur som får i sig så mycket skräp att de är mer plast än djur när de dör. Hon visar bilder, bilder av öar som består av plastskräp, bilder av döende sälar som svalt korkar till gamla vattenflaskor. Jag är elva år och den kvallen gråter jag, medan jag tänker på den livlösa blicken i sälens glansiga ögon.

Jag är tretton år och går i sjuan. Ännu en biologitimme, ännu en gång föroreningar i haven, nedskräpning, förstörelse. Oljeutsläpp, övergödning, tusen ångestfyllda tankar om hur allt sakta men säkert blir värre. Jag är tretton år och i stället for att forsöka hjälpa sänker jag huvudet och tänker: "Det spelar ingen roll, vad kan lilla jag göra ändå?".

Men det spelar roll. Varenda liten person som hjälper, forsaker, även om det är något så lite som att slänga godispapperet i sopkorgen istallet for i naturen. Det hjälper. Du hjälper. Det bästa sättet att se till att naturen - havet,skagarna, och allt annat - håller i langden är om alla kan enas och hjälpa till.

Dock så lever vi inte i någon sådan utopi där alla plötsligt kommer bärja väna om havet. Det jag nämnt har, plus all övrig fakta om hur vi forstår - det är inget nytt. Många människor vet detta, och många av dem bryr sig inte heller. Vill inte, vågar inte tro på sanna fakta om hur vi förorenar och därmed forstör våra hav.

Därfor måste någon ta ett krafig tag i klimat- och miljöforstöringen gällande främst hav, men även allt annat. Och denna någon är vi alla som är villiga att försaka. Vi som vet att även fast det känns som vi inte gör någon skillnad, så gör vi det. Vi kan påverka. 

Det är ingen nyhet att jorden består till ungefår 70 % av vatten, varav vissa platser ar värre drabbade än andra. Ta övergödningen i Östersjön, ta plastbergen i Stilla Havet. Ingen vill att alla hav ska fyllas med problem, for utan dem dör vi. Men vad exakt kan man här i Norden göra for att säkra och bevara ett hållbart bruk av havet?

Kustövervakning, lagar om havs- och fiskeskydd, intemationella samarbeten, minskning av utsläpp, rening av vissa platser - listan kan göras lång. Jag ska vara ärlig, jag är ingen expert. Jag är inte särskilt påläst, men jag vet en del. Och jag hoppas och tror att vi i framtiden ska kunna hitta en hållbar lösning till problemen. Jag vet inte exakt hur, men ärligt talat finns det nog ingen som har den perfekta planen, och det är vid sådana tillfällen som vi borde samarbeta.

Många barn och ungdomar idag oroar sig över klimatförandringar. Det är vi som kommer att få leva de kommande 80 åren med den jord som tidigare människor format. Och tusentals av oss vet att detta ar ett viktigt ämne, ett vi inte kan blunda får det och låta andra lösa åt oss. Det finns så många unga personer som varje dag kämpar får att göra sig hörda, och egentligen är det dem alla borde lyssna på. Bland alla oss finns så otroligt många fantastiska ideer och forslag, så det är där någonstans lösningen förmodligen finns. Givetvis också hos forskare och miljövetare, men jag vill ändå hävda att ungdomar kan vara till stor hjälp i detta.

Jag är femton år och går i nian. Jag vet att våra marina resurser ar något av det värdefullaste vi har, jag vet att vi inte skulle klara oss utan dem. Jag är femton år och tänker inte sluta kämpa förrän vi säkrat våra hav.