Text och foto: Björn Lindahl

Det var inte riktigt så frågan formulerades när Finland och Åland som ordförande i det nordiska ministerrådet bjöd in till en konferens i Köpenhamn om Norden och de självstyrande områdena.

Men bjuder man in Gunnar Wetterberg kan man vara säker på att få ett flammande försvarstal för en ny Kalmarunion, som år 1397 - 1523 sanlade alla de fem nuvarande nordiska länderna.

- Det har gjorts många försök under historiens gång att förena Norden. Men det har alltid stått en stormakt emellan, sade han.

- Tillsammans skulle Norden vara den elfte största ekonomin i G20. Vi skulle kunna påverka diskussionen och politiken på ett nordiskt sätt.

‍

‍

Även om han ser för sig en förbundsstat som likt Malaysia låter rollen som statschef gå på omgång – de 16 sultanerna i landet turas om att vara ledare.

- På sätt kunde förbundsstaten samtidigt vara både en monarki och en republik, sade han.

När han ska svara på frågan om hur realistisk den förbundsstat han pläderade för i en bok för drygt tio år sedan är, svarar han mer ödmjukt:

- Jag sa till journalisterna den gången att det var en fem procents chans, men efteråt gjordes det opinionsmätningar som visade att mer än 40 procent av invånarna i alla de fem länderna var positiva till idén, så jag justerade upp procentsatsen. Nu tror jag att det är en 8 procents sannolikhet för att det ska ske.

Många anser emellertid att utveckling går i den motsatta riktningen. Att det i framtiden kommer att finnas ytterligare tre helt självständiga stater: Grönland, Färöarna och Åland. Av dessa är det Färöarna som ligger närmast en självständighet:

-  Jag tror att det kommer att ske inom 10 till 20 år, sa Petur Petersen, som är medlem av den nordiska samarbetskommittén, NSK.

‍

I förbindelse med att det nästa år ska firas att Åland har varit självstyrande i 100 år har det finska utrikespolitiska institutet, FIIA, gjort en rapport tillsammans med Ålands fredsinstitut om hur de tre självstyrande områdena passar in i det nordiska samarbetet.

Rapporten fokuserar också på det mindre ambitiösa målet för de självstyrande områdena att få fullt medlemskap i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, med full rösträtt.

"Färöarna, Grönland och Åland ser det nordiska samarbetet som en språngbräda till omvärlden och en internationell arena, där de kan öka förståelsen för sina förutsättningar och bekymmer", skriver de två forskarna som gjort studien, Katja Creutz och Sia Spiliopoulou Åkermark.

De tre autonoma områdena tillför också viktiga kunskaper och perspektiv till det nordiska samarbetet:

"De tillför ett mångfald till det nordiska bordet genom att öka medvetenheten om att det finns olika sätt att förvalta folk och deras rättigheter. Tack vare dem genomsyras de nordiska av nätverk på olika förvaltningsnivåer, allt från internationella organisationer till enheter som inte åtnjuter fullständiga statliga befogenheter. Tack vare de självstyrande områdena, har de nordiska länderna vant sig vid att uppleva suveränitet och styrelsesätt som nyanser snarare än som antingen-eller-fenomen."

En nyckelfråga är hur de självstyrande områdena ska behandlas i det nordiska samarbetet.

• I Nordiska rådet får representanterna för Färöarna, Grönland och Åland lämna förslag och de har fullständig rösträtt. NR lämnar rekommendationer till ministerrådet och nordiska regeringar. Men Nordiska rådet kan inte fatta några bindande beslut, till skillnad från Nordiska ministerrådet.
• Färöarna, Grönland och Åland deltar inte i Nordiska ministerrådet på samma nivå som de fem staterna. Det formella samarbetet är förbehållet de fem staterna, men de tre autonoma områdena kan delta i arbetet i Nordiska ministerrådet. Deras representanter har rätt att uttrycka sig i ministerrådet.

Kommer de så småningom att bli fullvärdiga medlemmar tillsammans med de fem nordiska nationerna, som Färöarna har bett om tre gånger? Den senaste ansökningen gjordes 2016 har fortfarande inte behandlat.

‍

Fullt medlemskap kostar

På Åland gjordes en utvärdering av det nordiska samarbetet 2016. Slutsatsen var att ett fullt medlemskap i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet skulle kräva så stora finansiella och mänskliga resurser att det fördelarna med medlemskapet inte kunde väga upp för det. Den största ekonomiska bördan skulle vara förbundet med ordförandeskap i Nordiska ministerrådet och att organisera Nordiska rådets sessioner.

‍

- På Åland stöder vi Färöarnas ansökan om ett fullt medlemskap, men vi har inte krävt något liknande själva, sa Anette Holmberg-Jansson, som är Ålands samarbetsminister.

- Men lyckas de kommer vi nog efter.

Andra är mer skeptiska. Jørgen S. Søndergaard, som har arbetat med dansk-grönländska relationer i fyra decennier, har nu pensionerat sig, men följer debatten noga.

- Även om de skulle få fullt medlemskap i ministerrådet skulle det inte ändra något eftersom alla beslut tas med enhällighet, säger han.

Søndergaard tror inte att de tre självstyrande områdena kommer att bli helt självständiga.

Jørgen S. Søndergaard har varit rådgivare för den grönländska regeringen men har nu pensionerat sig. Han deltog som åhörare på seminariet.

- Det kommer inte att ske. Deras befolkning är för liten för att de ska kunna vara helt självständiga. Vem skulle försvara Grönland?

Utvecklingen följs emellertid av regioner och länder över hela världen. Gör man en sökning på Google Scholar för vetenskapliga studier om de självstyrande områdena i Norden under det senaste året, finns det bland annat jämförelser med Puerto Rico, Tyrolen och Okinawa.

Även om utvecklingen går sakta , så sker det ändå ett gradvis närmande till självständigheten. Men det är stora skillnader mellan vad som sker på Grönland och Färöarna, jämfört med Åland.

Både Grönland och Färöarna kan överta ansvaret för olika områden när de vill, så länge de också står för kostnaderna.

Petur Petersen påpekar att på Färöarna var det ursprungligen 32 områden som Danmark sagt sig villig att släppa kontrollen över. Av dessa återstår den nu bara 12.

Grönland har dessutom rätten att utropa sig själva som självständiga, enligt avtalet om självstyre från 2009.

- Beslutet ska fattas av de grönländska invånarna på egen hand, varefter förhandlingar mellan regeringarna i Danmark och Grönland inleds. Ett avtal om självständighet måste först godkännas av det grönländska parlamentet och i en folkomröstning. Dessutom ska det danska parlamentet ge sitt godkännande. Den helt klara möjligheten till självständighet skiljer Grönland från Färöarna och Åland, skriver Katja Creutz och Sia Spiliopoulou Åkermark.

Grönland är emellertid längst bort från att bli självständiga ekonomiskt. Åland skulle i det avseendet troligen hantera självständigheten bäst, men politiskt är det en väldigt fastlåst situation. Det har gått fyra år sedan en kommitté som leddes av den tidigare presidenten Tarja Halonen, inte lyckades bli eniga om om moderniseringen av självstyrelselagen för Åland.

‍

- Den nuvarande lagen är från 1991. Den är 30 år gammal och världen har ändrat sig sedan dess. Finland har inte ens gått med på ett enkelt krav som att kollektivavtal som ingås - och som görs gällande även för Åland - ska översättas från finska till svenska. Frågor som en lokal beskattningsrätt finns inte ens på förhandlingsbordet, säger Harry Jansson, vice lantråd i den åländska regeringen.

När det kommer till det mer blygsamma kravet att få fullt medlemskap i Nordiska ministerrådet, verkar Grönland relativt ointresserat.

- Grönland har sitt eget sätt att se på världen. Om en grönländsk politiker kommer från den södra delen, där fårbönderna traditionellt samarbetade med Island, finns det ett visst intresse. Men längre upp längs västkusten, är man bara en slädtur från Kanada, säger Jørgen S. Søndergaard.

- Det nordiska samarbetet måste bli mer synligt bland befolkningen. Annars har det inget värde. I Grönlands märks det bara på det politiska planet och kanske om du är en kulturarbetare. Men i det dagliga livet är det inte något som folk tänker på särskilt mycket, säger Natuk Lund Olsen som leder lantbruksrådet på Grönland.

‍

Denne artikkelen var først publisert i Arbeidsliv i Norden.

‍